fbpx

Minne från vindskyddet i Unna Räita

I nummer 4/5 nov 2020 av Turist kunde vi läsa om att ett nytt vindskydd byggts i Unna Reaiddávaggis dalgång i stället för det gamla som stått sedan 1961. Det nya vindskyddet är utan vedspis och är inte tänkt till övernattning. 

Gudrun Fahlander med nya vänner.

Gudrun Fahlander och jag kan inte låta bli att berätta ett speciellt minne från det gamla vindskyddet i Unna Räita. Det var någon gång i mitten på 1980-talet som vi bestämt oss för en fjälltur i Kebnekaiseområdet under påsklovet. Jag befann mg redan i Kiruna och mötte Gudrun på Kiruna station. Då hade hon med sig 70 kg packning (varav två barnplastpulkor och två skaklar). Jag kunde inte låta bli att undra – vad fanns i packningen som var så tungt? Tja, Gudruns tanke var att ska man jobba hårt i fjällen så gäller det att ha lite trevligt också (dvs. mat och dryck). 

Vi fördelade allt i våra pulkor och ryggsäckar och gav oss iväg ganska sent från Nikkaluokta. Vår tanke var att övernatta i Lisas stuga i Vistasdalen. När vi kom fram till den minimala stugan visade det sig att den var ockuperad av en far och son. Deras två skotrar med släpvagnar stod utanför. När vi tittade in tyckte de att vi gott och väl kunde skida vidare till Vistasstugan, vilket vi verkligen inte var intresserade av. Klockan var ju trots allt ganska mycket och det var fortfarande långt till Vistas. Efter en del argumentering blev vi insläppta. Vi fick dela på den diminutiva överslafen (med näsan ca 20 cm från taket) medan fadern tog den undre slafen och sonen sov på golvet. Varken förr eller senare har vi väl sovit så trångt!

Därefter lämnade vi Vistasdalen och närmade oss så småningom vindskyddet i Unna Räita. Det hade blåst upp till hård storm så vi förstod att vi måste övernatta i vindskyddet. När vi i den hårda blåsten öppnade dörren till vindskyddet satt redan tre män där som också måste övernatta. Sällskapet visade sig bestå av en schweizisk bergsguide och hans två franska klienter. Det skulle visa sig att de varken hade mat eller dryck. De var på tur i svenska fjällen och guiden hade trott att det fanns mat i alla stugor i fjällen – vilket ju i princip alla hyttorna i Alperna har. Eftersom de befunnit sig i vindskyddet ett tag var de ganska hungriga men inte frusna, eftersom det fanns både spis och ved i vindskyddet. I sann europeisk anda satte vi igång att dela med oss av vad vi hade i våra överlastade pulkor. Inte nog med att vi kom med ett överflöd av mat. Vi kunde också tala franska! Det roligaste var när vi till middagen kunde bjuda på både vin och konjak. 

Sällan har väl ett vindskydd gjort sådan nytta. Hela nästa dag fortsatte det att storma och packningen i våra pulkor blev betydligt lättare – det fanns inte så mycket annat att roa sig med än att äta. Det blev två nätter och en dag för oss fem i det lilla vindskyddet, men vi hade trots allt ganska trevligt. Vi räddande änglar fortsatte sedan vår färd och den schweiziske bergsguiden fortsatte in mot Norge med sina klienter. Hur han i fortsättningen på sin tur fixade mat till sig och sina klienter vet vi inte. 

Efter det här oförglömliga minnet kan vi båda säga att det är synd att det nya vindskyddet i Unna Räita inte har vedspis. 

Gudrun Fahlander och Ewa Hellström-Boström

Gillar du denna artikel?

Dela på facebook
Share on Facebook
Dela på twitter
Share on Twitter
Dela på linkedin
Share on Linkdin
Dela på pinterest
Share on Pinterest

Kommentera gärna

Denna website använder kakor. Ok med det?